Annons

Annons

En nära-döden-upplevelse

Att min husse skulle tvinga ut mig på promenad en sådan här morgon, när det är så livsfarligt, är en grovt oansvarig handling av honom. Han borde veta hur det gick för Gustav II Adolf, när han förvillade sig i dimman. Visserligen har jag inte sett någon tysk krigshär i Aurignac, men man kan ju aldrig veta.

Ser du tornet på slottet? Det är knappast, för det försvinner i dimman. Hur ska de som håller utkik kunna varna för fiender, när de inte kan se något på grund av vädret? Som du förstår, så var det en fullkomligt livsfarlig promenad vi gav oss ut på.

Dimman låg så tät i morse, så jag inte ens såg tassen framför mig. Jag ser visserligen aldrig några tassar framför mig, om de inte sitter fast på andra hundar eller katter, men ändå. Vi, som kan vår svenska historia, vet hur det brukar gå om man ger sig ut på äventyr i dimma. Man kan bli dödad och få en bakelse uppkallad efter sig. Det senare saknar dock helt värde, eftersom man i dött tillstånd inte kan njuta av den.

Annons

Trots den uppenbara faran drog vi ut i fälttåg längst med plommonvägen. Slottets utkikstorn låg helt i dimma, så vakterna där kunde inte varna oss för eventuella fiender med onda avsikter. Försiktigt och vaksam gick jag vägen fram. Porten i muren stod öppen. Gömde det sig en fiende där, eller ledde den till Narnia? Modig som jag var, så undersökte jag saken. Den ledde till en trädgård, men det igenväxta hörnet.

Så småningom nådde vi T-korset och kunde svänga av mot höger, upp mot bageriet.

Då, helt plötsligt, såg jag en farbror som kröp på knä. Han hade blivit träffad av fiendens eld. Ett armborst troligen, eftersom jag inte hade hört något.

När jag kom närmare, så såg jag att den knäkrypande var han som äger plommonträden. Han roade sig med att plocka fallfrukt, trots den farliga dimman. Han bjöd mig på två stycken plommon. Först ett som jag åt direkt och sedan ett som jag bar hem.

Ja, det dröjde inte länge förrän vi var hemma, men det var en verklig nära-döden-upplevelse. Husse är totalt ansvarslös som går ut i sådan dimma. Om inte jag hade varit med, så vet man inte vad som hur det hade gått.

Hej så länge

Vaira

Var finns mina berg, Pyrenéerna? Ja, jag ser då rakt inga, men de brukar vara här. Det går ju inte ens att se de bortesta husen.

Trots att jag inte såg slutet av vägen, så drog jag mig inte för att bana väg för min husse. Med min känsliga nos, så försökte jag upptäcka eventuella fiender. Det hade nog inte varit här här, tror jag.

Inte ens slutet av stan såg man. Nu är visserligen Aurignac en stor stad, men man brukar faktiskt kunna överskåda alla hus. Det här vädret var farligt. Det hade varit lätt för fienden att gömma sig i dimman.

Där har vi honom; min favoritfarbror. Jag få inte plocka plommon själv, men om jag får av honom, så får jag äta dem. Jag har redan ätit ett och så har jag ett i munnen som jag ska ta hem.

En blick neråt vägen till vänster ger vid tassen att husbilen står kvar där min Sabrina parkerade den. Fast ge sig ut och åka i den här dimman, det gör man inte gärna. Du kan ju se hur träd och buskar bara försvinner i den täta dimman och vem vill köra vilse på de här vägarna.

LÄS OCKSÅ

(63)

Kommentera

Annons

Senaste från Hemmets

Annons

Laddar