Annons

Annons

Ett år sedan min emigration

Tänk att tiden går. I dagarna precis har det gått ett år sedan flyttbilen kom hem till mig och tog alla mina saker. Ett par dagar senare åkte jag till mitt nya hem i presidentpalatset i Aurignac. Jag tog med mig min husse också.

Det var ungefär på dagen för ett år sedan som Sverige fick ta adjö till mig. Jag är ombord på båten, som tog mig, min bil och min husse från Malmö till Tyskland. Sedan bar det av mot Aurignac!

Jag hade redan varit och inspekterat mitt nya hem ett par månader tidigare, men hur skulle det se ut nu? Var det färdigt? Eller var det bara övervåningen som var klar, som de hade lovat?

För att sammanfatta hur renoveringen hade gått, så kan jag säga att inget var klart. Inget alls. El, vatten och avlopp och därmed toaletter fanns kanske i andra hus i Aurignac. Vi hade el i ett rum. Det var allt. Inget internet till min blogg. Flyttlasset skulle komma om tio dagar, så allt haltade.

Ett rum var dock iordningställt av min Agnes och min Sabrina. Rummet var inte ens påbörjat, mer än de hade rivit ner tapeterna. Fast vi hade en säng, en stol och ett skrivbord.

Nu är nästan allt färdigt. Det är bara den långa listan på kylskåpet kvar. Lite lister, lite skafferiinredning, lite palatspark, lite källare, lite vind och lite mer. Det ska nog bli bra ska du se.

Idag kommer min Agnes och min Sabrina, för nu ska vi fira ettårsjubileum. Vi hörs på måndag.

För övrigt mår jag bra och inget har hänt i spökhuset – som jag har sett.

Hej så länge

Vaira

Kvällen innan vi åkte, så var jag och sade hej då till Charlie. Det var lite sorgesamt. Charlie har varit och hälsat på mig i mitt palats, fast jag har inte hälsat på honom än, för jag har inte varit i Tranås sedan jag flyttade. Det är inte roligt att ta farväl av sina bästa vänner.

Ska det här föreställa min paradsängkammare? Jag var lite besviken när jag kom fram. Övervåningen skulle ju vara färdig! Min bedömning var att det återstod lite småpyssel, innan jag kunde flytta in här.

Även om inte palatset var så färdigt som det var sagt, så fanns det en säng i ett rum och det fanns en min Agnes ibland. Det gjorde livet lite lättare. Tro inte att vi låg och gosade hela dagarna, nej vi arbetade och slet hårt för att mitt palats skulle bli färdigt.

Jodå, vi var ute och upptäckte omgivningarna också. Här till exempel upptäckte vi djungelstigen, så nu vet du att det var jag och min Agnes som upptäckte den. Vi har upptäckt mycket sedan dess, vill jag bara påpeka. Vi är riktiga upptäcksresare min Agnes och jag.

(49)

Kommentera | Translate

 


Annons

Jag travar bara käckt vidare

Om du undrar hur jag mår, så kan jag bara säga att jag mår bra. Javisst är jag törstig och kissnödig, men annars är det inte så farligt. Jag har fortfarande inte fått veterinärsvar, fastän jag, på grund av min godhet, gav dem lite blod till dem i fredags. På det hela taget kan jag meddela att jag är pigg.

Ser du mig ner i bilden? Jag är med spänstiga steg på väg mot Djungelstigen för min mitt-på-dagen-promenaden. Ser du vad raskt och målmedvetet jag går? Inga problem alls, skulle jag vilja påstå.

Jag undrar om jag har Cushings sjukdom, för man ska inte bara dricka mycket och kissa därefter, utan man ska också bli muskelfattig, tappa päls, bli överviktig och slö.

Min husse och jag går de vanliga promenaderna. Igår gick vi till exempel djungelstigen. Min husse ångrade sig direkt, eftersom regnet har gjort stigen gyttjig och hal. Den är belagd med löv och blålera, vilket i kombination med vatten gör en utmärkt halkbana. Bra träning för gamla gubbar (=min husse) att öva balansen. Trots halkan så gjorde jag en västgötaspetsrusning.

Djungelstigen är bra, för där kan man dricka vatten ur den brusande forsen när man så önskar, eftersom de har lagt forsen jämte stigen.

Jag kan utan svårighet passera den otäcka bron lika raskt som förut och jag kan med ett elegant skutt hoppa upp på broräcket på den gamla stenbron utan ansträngning. (Gör jag det, så får jag nämligen en godis.)

Jag har fortfarande intresse av att kontrollera vilka hundar och katter som har gått på Plommonvägen och jag nosade igenom hela sträckan noggrant när vi gick den i morse.

Jag drar inte heller tassarna efter mig, när vi närmar oss mitt hem, när det väntar en frukost där.

Jag är inte muskelfattig, slö eller överviktig. Snarare underviktig. Dock har jag tappat päls, men det beror på att de har rakat mig på benet och på magen.

Om jag nu har Cushings sjukdom, så går den inte att bota. Dock kan jag bli symtomfri (=mindre törstig och kissig) med hjälp av medicin. Det blir nog bra ska du se.

Hej så länge

Vaira

För att gå över den otäcka bron, så krävs det både styrka och mod. Djupt under mig, cirka 127 meter (±126m), brusar den vilda forsen. Du ser den lite till vänster om mig. Du ser också att bron inte vållar några problem för mig.

Här sitter jag och är vacker på den gamla stenbron. Jag hoppade upp själv på eget initiativ, för gör jag det så blir jag fotograferad och får en godisbit. Som du förstår kan man inte utföra detta konststycke, om man är muskelfattig och slö.

Jo, jag har tappat hår. Se inne i den röda ringen. Att jag tappade hår där, beror på att de rakade mig precis där. Jag skyller mer på veterinären än på doktor Harvey Cushing. Den förstnämnde botar Cushings sjukdom och den sistnämnde var en illasinnad amerikansk doktor som uppfann sjukdomen.

Inga problem är att samla in dofterna efter tidigare hundar och katter, som har gått på Plommonstigen. Alla dessa dofter ska sammanställas och arkiveras också. Bra och veta vem man kan stöta på under en promenad. För att klara detta behövs det allt annat än slöhet, kan jag säga.

Ja, då var jag inne på slutspurten. Där uppe går min väg och svänger man till höger, så kommer man till mitt palats och min frukost. Fast idag fick jag vänta på min husse utanför bagaren. Jag klarade det också, utan att förtröttas.

Om Spökhuset lite nytt

Igår när vi passerade spökhuset efter vår djungelstigspromenad, så stod det en man och arbetade med fönsterluckan som hänger i ett gångjärn. Den halva på det gångjärn som hade släppt sitt fäste i huset, försökte han återförena med stenbyggnaden med hjälp av hammare och spik. Det gick inte så bra, kan jag meddela. Fortsättning följer.

(63)

Kommentera | Translate

 


Annons

Syndast om mig i hela världen

Två gånger har jag varit hos veterinären på sistone. Första gången var i fredags. Då fick jag kissa och lämna blod. Andra gången var i går, måndags. Då var det ännu mera synd om mig, för jag bara somnade.

Veterinären undersökte mig noga. Hon tyckte jag var både duktig, snäll och vacker. Min husse sade hon inget om, vilket väl var bäst. Det kan göra ont att höra sanningen. Alla som arbetar på veterinärmottagningen kan engelska, vilket min husse är tacksam för.

Anledningen till att min husse och jag tyckte att det skulle vara en bra idé att hälsa på hos veterinären, var att jag är vansinnigt törstig. Min Agnes, som kan det främmande språket här, ringde. Som vanligt kunde vi inte komma med en gång, utan vi fick vänta 25 minuter sådär. Fast då ska du veta att det tar 3 minuter att köra till veterinärmottagningen. Där arbetar fyra veterinärer. De har inte bara hand om smådjur, alltså hundar, katter, grodor som har tappat bakbenen och sniglar med jaktskador, nej de sköter även om traktens grisar, kor, hästar, höns och gäss.

Fast nu gällde det ju mig. Blodet var bra, vilket var illavarslande. Urinen var klar som källvatten, vilket var illavarslande. Hjärtat pickade som det skulle och lungorna flåsade som de skulle, vilket var illavarslande. Då återstår troligen bara Cushings sjukdom. Det var för att vara säkra, som jag skulle till hunddoktorn i går. Det var nytt blodprov, som skickades till ett annat labb och så sa de att jag skulle undersökas med ultraljud och röntgen. Det vet jag dock inget om, för jag sov så skönt då.

Det värsta var att jag inte fick äta eller dricka mellan middagen i söndags och middagen i måndags. Dricka fick jag faktiskt, efter min husse hämtade mig hos veterinären. Jag var hos veterinären i tre timmar, kan du tro.

Nu väntar vi spänt på besked vad det kan vara för fel på mig. Röntgenbilderna stärkte väl tron på att det kunde vara Cushings sjukdom, eftersom jag hade lite förstorade binjurar.

Dock vill jag ännu en gång framhäva, att det är väldigt synd om mig. Jag är rakad här och där och har fått flera nålar i mig. Å andra sidan är jag lika pigg och glad som vanligt, så jag känner mig frisk, men törstig.

Hej så länge

Vaira

Du ser själv att jag inte ser alltför nedslagen ut. Veterinären sade att jag har extremt fina tänder, för att vara så gammal. Min husse kan nog sluta med eltandborsten nu, eftersom tänderna redan är fina. Den är inte rolig.

Så här ser veterinärmottagningen ut i Aurignac. På andra våningen är det bostäder för veterinärer. Alla mottagningsrum hade egna utgångar, så man kunde ta en pauspromenad när de analyserade kiss och blod. De har öppet jämt, om man ringer först. Annars är det mellan 09.00 och 19.00.

Den här tavlan hängde på väggen antagligen som avskräckande exempel på hur det kan gå om man inte är snäll. Jag var väldigt snäll hela tiden och lät mig stickas i benet utan att protestera.

(106)

Kommentera | Translate

 



Laddar