Annons

Annons

Klass 3-varning här hos mig

Jag ser att de svenska tidningarna varna för snöoväder, halka och elände. Eftersom det helt oväntat har kommit ett par centimeter snö i Stockholm, så är det en världsnyhet. Till och med SMHI har gått ut med en klass 2-varning för stora delar av mitt gamla fosterland. Fast här är det värre. Jag har beslutat att gå ut med en klass 3-varning.

Att springa i skogen så här som jag gör, kan vara förenat med livsfara. En typisk klass 3-varning alltså. Jag kan snubbla på ett löv, bli sticken av ett bi, eller jag kan flåsa så jag blir alldeles matt. Som tur är, så har jag floden precis jämte mig.

Om du bara visste hur vi har det. Ta igår, då jag inte hann blogga. Varför, frågar du säkert nu. Jo, det kom ett telefonsamtal från min Agnes.

– Hej, sade min Agnes i telefonen, kan vi ses vid den där möbelaffären som serverar pommes frites till köttbullar, brunsås och lingon, när de öppnar?

Nu var goda råd dyra. Jag skulle ut och gå. Min husse och jag skulle hinna slänga i oss en frukost och sedan köra till den där möbelaffären. Allt inom loppet av 1 timme och 27 minuter. Det tar ungefär en timme att köra till affären som inte kan koka potatis.

Det blev en klass 3-varning för stressnivån för utebliven blogg och skyndsamt ätande.

Sedan är det också en utfärdat en klass 3-varning för promenaderna här i Aurignacstrakten. Att gå ut och motionera i skogen, när det är +19 grader i drygt mitten av november, det är farligt. Svetten rinner på hussar vid varenda uppförsbacke (det finns det massor av) och jag flåsar som en spaniel.

De stackars bina förstår att vädret inte kommer att stå sig hur länge som helst, så de stressar runt från blomma till blomma, så de kan få den färska honung till jul, som de så gärna vill ha. En klass 3-varning för hjärtinfarkt eller brutna vingar där.

Som du förstår, så ska du vara glad att ni har blåst, kallt och snö. Den som ändå hade det, säger jag.

Hej så länge

Vaira

Tänk den som ändå hade det så här. I Stockholm överraskades hela stan att det kom snö, så där fick bussarna ställas in. Det hade ju kommit flera centimeter snö och den var dessutom hal! Det här är Tranås Tidning, som visar hur de stackars huvudstadsborna har det.

Här kan jag gå ut och titta på den här typen av blåsippa. Den starka och varma solen och blommans små taggar, kan nog vara farliga, så det är inte utan anledning jag har utfärdat en klass 3-varning.

Oj, oj, oj. Här kommer ett bi inflygande på ett stressande sätt till den taggiga blomman. Farligt, farligt. En klar klass 3-varning.

Inte så bra bild, som den för dyra kameran tog med självutlösaren, fast den får vara med ändå. Du ser en husse, iklädd jeans och t-shirt. Shorts hade varit bättre. Sedan ser du en västgötaspets. Båda två är övervarma på grund av värmen. Jag kommer snart till min vätskekontroll; min flod. Men värmen gör att det är läge för mig att utfärda en klass 3-varning.

Här och var är det trots allt lite höstlikt, fast då är det så himla vackert, så man nästan döööör. (Speciellt om en granne eldar lite våta löv.) En klar klass 3-varning för det.

(52)

Kommentera | Translate

Annons

Jag diskrimineras svårt

Det är inte lätt att vara president nu. Det är ett yrkesskrå som råkar ut för ständiga diskrimineringar. Kanske rentav rasism! Det verkar vara den nya trenden i världen. Titta på min presidentkollega Trump. Titta på min presidentkollega Mogabe. Titta på mig.

Tänka sig att denna skapelsens krona kan vara utsatt för diskriminering! Det är verkligen svårt att föreställa sig, men rasism och diskriminering uppstår ju av avundsjuka. Att alla är avundsjuka på mig kan jag faktiskt förstå, så vacker som jag är.

Stackars, stackars president Trump i USA. Han diskrimineras bara för att han är ful. Är det rätt att håna folk för att deras frisyr inte är så allmänt förekommande? Nej! Ska man förnedras för att man tycker om kattungar, eller grab them by the pussy, som det heter på amerikanskt överklasspråk? Naturligtvis inte, även om det är konstigt.

Stackars, stackars president Mugabe i Zimbabwe. Han diskrimineras bara för att han är gammal. Är det rätt att göra så? Har han inte rätt att ta sig en tupplur när han oegennyttigt har kämpat med att berikat sig själv i 37 år? Jo, det har han verkligen.

På vilket sätt diskrimineras då jag? Ja, just nu är det uppenbart för alla som vill se vad de har framför ögonen. Precis igår kom julbelysningen över Aurignacs stora paradgata, Rue Saint-Michel, upp. Det är på den gatan mitt snart färdiga presidentpalats ligger. Från bagaren ända ner till utfarten mot den berömda grottan, kan man åka eller gå under lysande julgirlanger som hänger sådär var sjuttonde meter. Utom vid, ja just det, mitt presidentpalats. Där finns minsann ingen dekoration alls.

Är detta avundsjuk diskriminering bara för att jag är president? Är det till och med rasism för att jag är västgötaspets, alltså en svensk ras av ädlaste slag, och inte en fransk byracka utan stamtavla i Svenska Kennelklubben? Är det därför jag inte har fått någon julbelysning?

Jag vet inte vad jag ska tro. Jag måste förmå min husse att köpa belysningsslingor till mitt palats, som skulle få ett amerikanskt överdekorerat hus att se ut som ett svart hål! Här ska dekoreras! Vi ska satsa på kilowatt (tycker jag)!

Hej så länge

Vaira

Här, vid torget, kan du se att den tjusiga julbelysningen fortsätter vägen bort mot grottan, där man hittade så många ben. Så ska det se ut när det snart är jul!

Vänder du dig om så ser du min gata, som är överhängd av tjusiga julbelysningar. Men ser det inte mörkt ut där borta i kurvan där Vaira bor? Jo, det gör det!

Granen på torget, som restes till min ära, saknar helt belysning. Dessutom är det ett kravallstaket runt min fina gran, så ingen ens kan sätta dit lampor eller dansa ”Små grodorna”. Klart fall av diskriminering eller rasism.

Att Plommonstigen, som jag går varje kväll, helt saknar juldekorationer är, som du väl förstår, ingen tillfällighet.

Nu har jag gått Plommonstigen färdigt (det är den gatan till höger) och kommit ut på min gata igen, men nu vid bagaren. Där finns det minsann stiliga, för att inte säga tjusiga, tända girlanger.

Nu är jag nästan hemma. Jo, där hänger en girlang. Den syns visserligen inte från mitt palats, men för säkerhets skull är den ändå inte tänd. Nu vet vi ju varför!

Och här bor jag utan lysande girlanger. Längst till vänster ligger min affär, sedan kommer notariens hus och sedan ligger mitt presidentpalats. Inte en enda girlang i sikte! Hur ska jag kunna veta att frälsaren snart är född och jag ska önska julklappar, om det inte lyser juldekorationer utanför mitt hus? Tack vare denna diskriminering riskerar jag att bli utan julklappar!

(43)

Kommentera | Translate

Annons

Kämpig arbetshelg i palatset

När mina flickor kommer, då blir det fart i mitt palats. Kanske inte i lördags så mycket, för då var de i skräckslottet, men igår var det fart. Flickorna helgade vilodagen med att packa upp (min Agnes), städa (min Sabrina) och rulla ut matta (min Sabrina och min Agnes).

Tjuvtagen bild av min husse. Varken min Sabrina, min Agnes eller jag har hunnit att rätta till anletsdragen. Flickorna leker med sina telefoner och jag slickar bort lite fördisk från nosen. Städredskap och en dunk smugglad grönsåpa i förgrunden. Inte alls palatslikt och tjusigt.

Min Agnes och min husse gav sig i kast med min paradsängkammare. Den tillfälliga plastgarderoben tömdes raskt (av min Agnes) och bars upp på vinden (mest av min Agnes och delvis av min husse). I den ska det förvaras sommarkläder på vintern och vinterkläder på sommaren. En tvärtomgarderob, kan man säga. Sekretären flyttades (mest av min Agnes och delvis av min husse) och på den sattes tv:n (av min Agnes).

På nedre våningen i mitt palats höll Sabrina på att försöka göra rent golvet i festmatsalen. Hon skurade med en liten svamp och plockade bort färgspill med en skruvmejsel. Min Agnes hade under tiden övergått till att packa upp grejer i klädkammaren däruppe.

När golvet hade torkat i min festmatsal, var det dags för stora mattan. Nu behövdes min Agnes också. Undan med tunga möbler och ut med den äkta mattan. Under tiden som den rullades ut, så dammsögs bägge sidorna på mattan.

När flickorna hade slitit färdigt med mattan och flyttat tillbaka möblerna, så var det matdags. Det var faktiskt min husse som hade gjort maten. Hans insats under helgen kan man säga.

Sedan kom det jobbiga och riktigt arbetsamma. Naturligtvis var det jag som fick ta tag i det. Du har säker gissat var det var. Precis, fördisken. Fyra kladdiga tallrikar och två uppläggningsfat med sås och små kycklingbitar och ris, som jag fick klara av att fördiska alldeles själv, utan att få assistens av någon.

När klockan blev 16.32 sådär omkring, så åkte mina flickor hem. Så nu är det bara min husse och jag igen och dessutom blir det ju då ingen fördisk att tala om. Hårda tider.

Hej så länge

Vaira

Så här ska det se ut. Nu sitter vi allihop och ser trevliga ut. Mattan, som äntligen har hamnat på golvet, syns tydligt. Min husse syns inte ens i spegeln. En perfekt bild! (Bara skåpet hade varit stängt.)

Slit och släp hela tiden. Jag har just fördiskat fyra tallrikar och så kommer det ett uppläggningsfat. Det är tufft att vara västgötaspets ibland.

Min Sabrina håller på att putsa spegeln, som döljer den öppna spisen. Vad som finns bakom där, kan man bara spekulera om. Ser du vad fint golvet är?

Nu börjar flickorna med mattan. Min Agnes står och dubbeldammsuger, dvs både baksidan och framsidan. Dammfritt är målet! Jag fick inte hjälpa till, för ”hon bara hårar ner”. Jag vet inte vad de menar.

Jag säger inget, men detta är en bild från morgonens promenad. Fast katten sprang in på gården.

Vem sitter och spionerar på gården och ser efter att jag passerar ordentligt? Jag har inte förföljelsemani. Det är katterna i Aurignac som förföljer mig maninskt.

(38)

Kommentera | Translate

Senaste från Hemmets

Laddar