Annons

Annons

En närmare titt på Aurignac

Eftersom min husse i allt uppackandet återfann den tillfälligt förlorade makroobjektivet, så tänkte jag att jag skulle glädja honom. Jag föreslog att vi skulle ta en närmare titt på min stad Aurignac. Vår promenad väckte tydligen franska säkerhetstjänstens intresse, för vi var ständigt förföljda av spioner.

En nära blick, gör att man ser saker man inte ser annars. Följ med på min promenad, för att se vad jag och min husse såg igår.

Vi tog en sådan där lagom promenad före middagen. Vi gick min gata, fram till huset med ett hål i väggen. Där gick vi igenom och vara alltså på Plommonvägen. Vid T-korset vid valnötsträdet svängde vi vänster. Vi gick inte mot bagaren, utan mot grusvägen. Så gick vi in på grusvägen, som löper på östra sidan om min stad Aurignac, ända tills vi kom runt hela staden. Fastän vi promenerade på landsbygden, så hade vi den stora staden i sikte hela tiden. Här och där kunde min husse stanna och fotografera nära saker, t ex ett äpple. I själva stan fanns det inga äpplen att fotografera, men det fanns gångjärn.

Annons

Hela vår promenad följdes av spioner, men jag lät mig inte bekommas av deras obefogade nyfikenhet. Jag har bilder på dem jag upptäckte. Väl hemma så smakade min middag så gott så.

Hej så länge

Vaira

Nu har vi precis startat vår promenad. Det här fina handtaget sitter på ett hus, precis jämte mig som ingen bor i. Konstigt tycker jag, för huset är fint. Nästan det finaste huset bland de nya, tycker både min Agnes, min husse och jag. Med nya hus menas de som bara är att par hundra år gamla eller så.

Den här kroken sitter på ett annat gammalt hus. Tittar du noga, så kanske du förstår att det finns massa svalor och duvor i min stad. Det syns tydliga spår av dem på kroken. Svalorna har flyttat hem till Afrika nu, tror jag.

Ett par stiliga grässtrån pryder dikesrenen jämte Plommonvägen. Uppe på kullen kanske du ser att det är min stad som ligger, även om den är ovanligt suddig.

Ett ensamt äpple hängde på ett träd. ”Jag vill bli uppäten av en Vaira och hennes husse”, sade äpplet till oss. Vi gick äpplets vilja tillmötes. Äpplet var gott, tyckte både min husse och jag.

Sommar är det inte, men trots det så finns det lite blommor kvar. Den här blomman, som heter Liten lila blomma, är lite mindre än en blåsippa, så den är inte så lätt att se.

Nu är vi i stan igen. Eftersom vi gick upp vägen mot slottet, så gick vi förbi flera obebodda hus. De har gångjärn på sina dörrar, som är riktigt tjusiga.

Första spionen dök upp redan på Plommonvägen, direkt vi hade svängt av från min gata Rue Saint-Michel. Naturligtvis hade någon spion rapporterat om att vi hade gått hemifrån, så katten visste att den skulle inta sin spionposition.

Direkt vi hade svängt åt vänster, in på grusvägen, stod en flock med utskickade spioner. Tre stycken stod längst fram och låtsades äta, i det de betraktade oss i ögonvrån. Sedan hade säkerhetstjänsten placerat en rejäl backup, som höll sig i baggrunden.

Bara ett femtiotal meter från kospionerna, möttes vi av dessa hundar. De höll noggrann kontroll över hur vi förflyttade oss och vad min husse fotograferade. Typiska agenter åt säkerhetstjänsten, skulle jag vilja påstå.

På en grindstolpe satt denna skulptur av en indian fastgjuten. Han har säkert suttit där sedan 1100-talet, men har utrustas med dold avlyssning och kamera på senare år. Ja, han registrerade oss när vi gick förbi. Det är jag helt säker på.

Min husse och jag tog den oväntade vägen över en äng och via ett dike, kom vi upp på vägen vid kyrkogården. Tydligen tappade säkerhetstjänsten bort oss, men det dök genast upp en av försvarsmaktens extremt tysta helikoptrar, som genast pejlade in oss. Vi var ständigt övervakade!

LÄS OCKSÅ

(69)

Kommentera

Annons

Senaste från Hemmets

Annons

Laddar