Annons

Annons

Han tvingar oss ut på vägarna

Nya dagar, nya mål. Igår var det en strosdag på en för mig ny väg. Å andra sidan så hade inte min husse varit där heller, så det så. Det är så det blir nu i försommarlöpningstider. Det var en ganska spännande väg, med goda dofter av både kor, höns och ankor. Och utanför mitt hus håller den fria stiliga gentlemannen som vanligt vakt. Det är han som tvingar ut oss.

Här står han troget vid min bil och väntar. Soffy, om han nu heter det, slickar sig lystet om munnen i tron att jag snart ska komma ut. Det gjorde jag inte, för jag gick ut hemliga vägen på baksidan jag. Soffy har nog ingen husse eller matte. Han springer alltid omkring i Aurignac med omgivningar. Fast han är fin. Bilden är tagen genom fönstret i min dörr.

Först när vi ska ut, så ska jag till bakluckan i min bil utan kontakt med min uppvaktare. Det är inte så lätt vare sig för min husse eller för mig. Min uppvaktare, som kanske heter Soffy, håller troget vakt dygnet runt utanför mitt hus och vid min bil. Jag förstår att jag är tilldragande, för ibland får Soffy sällskap av en eller två andra gentlemän. Ingen, vare sig hund eller tant, uppvaktar av förståliga skäl min husse.

Annons

Igår förflyttades jag på nolltid från mitt hus till det redan öppna utrymmet bak i min bil. Sedan begav vi oss ut. Igår begav vi oss mot Saint-Gaudens, där man köper badkar och sånt. Dock åkte vi bara ett par kilometrar på den vägen, innan min husse svängde av till höger och parkerade bilen. Där fanns en bra fransk väg att strosa på. Ingen bil eller människa syntes till och vägen gick högt uppe på en ås. På ena sidan, den högra, fanns där rapsfält och på den andra sidan lite annat. På rapssidan kunde man se min stad Aurignac i fjärran och på lite-annat-sidan fanns mina berg ännu mer i fjärran.

Helt ensamma visade det sig att vi inte var. Vi mötte en tant på vägen, när vi strosade som bäst. Hon började språka med min husse om vädret och att bergen var vackra idag. Då min husse klargjorde sina bristande kunskaper i det franska språket, så började hon skrika i tron att min husse skulle fatta bättre. Det gjorde han inte. Det kom en bil också, men den språkade vi inte med.

När man har gått sådär i en halvtimme och passerat ett par bondgårdar, så tyckte vi att vi kunde gå tillbaka till bilen. Jag hade gjort vad som skulle göras, nämligen. Då vände vi och gick tillbaka till bilen. Den fanns på samma ställe som vi lämnat den.

När vi kom hem, så fanns inte Soffy utanför mitt hus, utan jag kunde gå in i lugn och ro. Idag sitter dock Soffy där igen, så vi har gått ut den hemliga vägen på baksidan istället. Det går ungefär lika bra, men promenaderna blir kortare. Snart ska vi ta bilen för att se om vi hittar en annan väga att strosa på i den 25-gradiga värmen.

Hej så länge

Vaira

Här kommer jag strosande på en fransk landsväg. Till vänster ser du franska blommor, både gula och röda, och till höger kan du se ett franskt vägräcke. Långt bakom mig ser du ett franskt rapsfält.

Tittar man till vänster, eller höger beroende på åt vilket håll man går på vägen, så ser man mina berg Pyrenéerna. Eftersom de ser ut som alper, så är nog de vita blommorna i förgrunden edelweiss. Ser du en svart prick på himlen högt upp i mitten, så är det en lycklig rovfågel, en glada. Dem vimlar det av här.

Andra sidan vägen, mot den förra bilden, växer det gula blommor. Du kanske tror att det är maskrosor, men min husse kallar dem för raps. Det är väl hugget som stucket, gula är de i alla fall. Jag tittar konstnärligt ut från bilden till vänster.

Tydligen visste de om att jag skulle komma och gå här redan för ett tag sedan. Annars hade de väl aldrig rest en minnessten för att komma ihåg mitt besök, eller hur?

Vi var så högt upp, så det såg ut som om min stad låg nere i ett hål. Du som har besökt Aurignac, vet att staden tvärtom ligger på en klippa, högt över omgivningarna. Så här kan det bli ibland i Frankrike, om man beger sig upp och strosar på vägar som går på höga åsar.

En del blommor som bodde längst med vägen var riktigt oartiga mot oss. Den här blomman räckte ut tungan hela tiden jag tittade på den. Så får man inte göra.

En bra sak med vägen vi strosade på igår, var att den hade så bra diken. Men varför går du i diken, Vaira? Ja, det är en fråga jag har fått höra flera gånger. Men vad ska man ha diken längst med vägarna, om man inte ska gå i dem? Jag bara frågar!

(52)

Kommentera

 


Annons

Annons

Laddar