Annons

Annons

Hit – men absolut inte längre

Så här under stora försommarlöpningen så hämmas jag å det grövsta av min husse. Jag får till exempel inte träffa den söta spanieln, den stilige fria gentlemannen eller andra hanhundar för den delen. Istället bussas jag till främmande platser där katter kränker mig. Fast sedan har jag en hemlig utgång också. Det är bakvägen. Den känner inga friare till. Än.

Det är här i dörröppningen jag brukar bli stoppad när vi ska ut och gå. Min husse måste gå ut först och öppna bakluckan till min lilla limousine, innan jag får komma. Allt detta besvär för att undvika mina trogna uppvaktare.

Om man gå ut genom glasdörren från min parad-tv-salong till palatsparken och fortsätter genom hela den ännu ofärdiga parken och går ut genom trädörren, ja vart kommer man då? Det ska jag tala om för dig nu. Med lite kringelkrokar så kan man faktiskt komma ut på Plommonstigen. Från den kan man ju sedan fortsätta till min bagare, om man nu vill ha bröd. Fast saken är den, att min husse vill inte ha mig väntande utanför bagaren om någon av mina friare skulle dyka upp. Det är inte säkert att husse skulle se det, om han är fullt upptagen med att välja något gott bakverk.

Annons

Igår trodde för övrigt min husse att jag hade lyckats smita ut till mina friare i ett obevakat ögonblick. Tyvärr var så inte fallet, för då hade min husse fått se på andra bullar. Inte de hos bagaren, utan bullar på gräddning i min mage! Det var inte ut jag hade smitit. Det var in i den stora garderobsrummet där uppe jag hade tagit min tillflykt och blivit inlåst. Så kan det gå.

För att husse skulle svettas lite, så gav jag mig inte till känna fastän ha ropade och ropade. När jag började tröttna på att vara inlåst och min husse tänkte bege sig ut för att leta, så pep jag lite. Då ordnade allt sig till det bästa. Min husse släppte ut mig och vi kunde bege oss till affären i Martres-Tolosane för att handla. Husse köpte bara massa onödig mat. Det enda vettiga han köpte, var ett ganska stort märgben med ganska mycket kött. Det fick jag, för att det hade varit synd om mig när jag var inlåst.

Jag måste säga att inlåsningen var ganska lyckad. Min husse blev orolig över sin lilla Vaira och jag fick ett märgben. En typiskt win-win situation som jag kan tänka mig att upprepa.

Hej så länge

Vaira

Det finns dock ett sätt att gå ut och gå i Aurignac utan att bli uppvaktad. Man kan gå ut genom glasdörren i min parad-tv-salong, genom palatsparken i vardande och ut på baksidan. Här i parken ska palatsväggarna målas, avrinning ordnas, ett trädäck läggas och små växtöar tillverkas här och där. Det ska nog bli fint, ska du se. Min Agnes och min Sabrina ska hjälpa till!

Så, nu har jag gått igenom hela palatsparken och kan kika ut genom dörren. Jag vill bara påpeka att ”vägen” är kommunal. Mitt område sträcker sig från snödropparna från min Agnes hus i Hätte, till där de gröna väggväxterna finns. Skräpet ansvarar varken jag eller min husse för.

Nu har jag redan kommit ett stycke bit. Jag lämnar mina demoner och traskar på den kommunala vägen in på granntantens område med den vackra cementblocksväggen. Vägen är smal, men bra om man ska ut och kissa.

Nu är det inte så långt kvar innan jag kommer ut på vägen där jag räddade den fallna tanten. Sedan är jag i princip på den gamla favoriten Plommonstigen. Min husse tycker att den här vägen är så bra, eftersom mina uppvaktare varken känner till, eller kommer in på, vägen. Det finns nämligen en hög grind i slutet på den.

Bara för att du ska se hur det ser ut när man tittar ut på baksidan och hoppar över skräpet. Det är min stad du ser och på himlen ser du att det ska bli över 20 grader varmt idag. I morgon ska det bli varmare.

(44)

Kommentera

 


Annons

Annons

Laddar