Annons

Annons

Igår spelade vi allan i Alan

Igår var det som en vanlig dag, fast min Agnes var här. Det var lite arbete här och där som skulle utföras. Dock ansågs det inte att det var lämpligt att jag promenerade utanför mitt hus, alldenstund en spaniel och den stiliga halvvilda hunden höll vakt. Den halvvilda hunden heter för övrigt Soffy. Tror vi.

Min Agnes och jag agerar fotomodeller framför ett av de tomma husen i Alan. Om man tittade in genom fönstret, så såg man en fin mycket dammig flygel. Lägg märke till det senaste vårmodet från Frankrike. Det ska vara svart, med röd schal. Västgötaspetsmodet är som vanligt den tjusiga naturpälsen.

Det diskuterades länge hit och dit mellan min husse och min Agnes vart vi skulle åka.

– Grottan kan vi inte åka till. Det är alldeles för blött, sade min Agnes.

– Vildsvinsstigen är inte heller bra. Där kan man stöta på svin med kultingar och så tappar man kameror, tillade hon.

Annons

– Vi kan spela allan, sade min husse. Vi åker till Alan.

Vi packade in oss i bilen och ställde kosan till grannstaden Alan. Det är långt dit och det tar nästan 10 långsamma minuter i bilen innan man är framme.

Alan är en riktigt stor stad, men inte riktigt lika stor som jättestaden Aurignac, som jag bor i. Här har lite över 1000 personer satt ner sina bopålar. I Alan bor det bara lite över 300 glada fransmän. Där finns inga affärer eller bagerier, men det fanns en restaurang. Där åt vi inte.

Fast det får plats många fler invånare i Alan, kunde vi konstatera. Under en stadsvandring runt hela staden, som säkert tog 37 minuter inklusive alla pausar, såg vi att det minsann fanns flera stora och tomma hus som säkert skulle gå bra att köpa. De var alla av typen ”här kan du skapa ditt eget boende” och ”något för den händige”. Dock bör man nog tillägga att det inte skulle skada med en välfylld plånbok också.

Min Agnes hittade en bakgård till ett tomt hus, där hon kunde gå in. Huset var dock låst. Min husse hittade en stor damm bakom kyrkan med så många guldfiskar i, att en mygglarv inte skulle ha en chans. Jag hittade flera bra ställen jag kunde kissa.

När vi åkte hem, så fyndade vi en helt annan och dessutom helig sak. Vad får du veta i morgon.

Hej så länge

Vaira

På baksidan av kyrkan hittade min husse den här dammen. När han såg att den var full med guldfiskar blev han mycket förtjust. Min Agnes passade på att prata i sin telefon och jag spanade förgäves efter stiliga herrar. Jag hittade ingen i Alan!

En gammal telefonkiosk med felstavad skylt, kan med enkla medel omvandlas till bibliotek. Det var av typen lämna böcker eller ta böcker. Ganska praktiskt, måste jag erkänna. Någon sådan har vi inte i Aurignac, men vi har ett större bibliotek istället.

För det mesta så låg torget öde, men så bara helt plötsligt, så blev det full fart. Det var gamla fru Dupont som gick och postade ett brev i stadens brevlådeanläggning. I Alan händer det saker minsann!

I hörnhuset med stenbänken bodde det någon, men huset innanför har minsann en skylt som berättar att huset är till salu. Det kanske kunde vara något för dig? Att bo i Alan är inte fy skam!

Antingen är de inte så intresserade av att putsa fönster, eller också bor det ingen här inne i det här huset. Om man inte räknar spindlarna förstås. Så kan det se ut i Alan en helt vanlig fredag i april, om man smiter in på en innergård för att titta.

Ena ändan av torget finns ett krigsmonument till minne av Alans stupade soldater under första världskriget. Andra ända av torget i Alan pryds av kyrkan. Precis till höger om kyrkan ligger dammen med guldfiskarna. Tittar du noga, så ser du en flicka med en västgötaspets långt borta på torget. Det är jag och min Agnes som är ute och spatserar i storstaden alldeles själva.

(54)

Kommentera

 


Annons

Annons

Laddar