Annons

Annons

Jag borde få en hjältemedalj

Det var på kvällen före julafton. Jag rastade min husse som vanligt på Plommonstigen. Det skymde rejält, så det var svårt att se. Jag hörde svaga rop långt bort på en tvärgata. Min husse hörde inget. Mitt rådiga ingripande räddade kanske livet på en tant!

Att jag skulle få en medalj, är väl det minsta man kan begära. Jag står vid gatan där det dramatiska räddningsarbetet ägde rum. Denna bild är ett fotomontage, som du förstår. Jag har ju inte fått någon medalj. Än.

Jag uppmärksammade min husse på ropen, genom att skälla på honom. I mörkret såg vi ett svart bylte långt borta, som ropade något som lät som ädd moa.

Med raska steg skyndade vi dit. Det var en tant som hade fallit omkull och som inte kunde ta sig upp. Inget roligt sätt att fira julen på. Det märktes att hon hade legat där ett bra tag. Nu kom det för en gång skull väl till pass med en husse. Han tog tag i den gamla tanten, precis så som han hade lärt sig, när han hade hand om sin pappa en gång för länge sedan.

Annons

Det hade väl gått bra, om det inte var så att tanten ville hjälpa till och sparkade ifrån. Min husse tappade balansen och föll baklänges med tanten över sig. Ingen vacker syn. Husse stukade sin axel och fick lite skrapsår här och där. Den fallna tanten landade däremot mjukt på min husses omfångsrika mage.

Husse, som kunde ta sig upp själv, kom snart på benen. Nästa gång gick det bättre att ställa den fallna upp och snart stod bägge gamlingarna på benen.

Eftersom tanten verkade yr, så ledde vi henne hem till hennes hus. Vi vet var hon bor, för hon brukar klappa mig på morgnarna, när vi går förbi andra sidan av hennes hus.

– Märrsi bekå, sade tanten till mig och min husse.

– Dö riänn, sade min husse, som därmed uttömde större delen av sitt franska ordförråd.

Tanten hade gått ut för att mata katterna på baksidan av sitt hus. Det var därför hon inte heller hade några ytterkläder på sig när hon föll. Så kan det gå, när man matar katter.

Nu tycker jag i alla fall att jag borde få en medalj, för att jag på ett hjältemodigt sätt ledde min husse till den fallna tanten, så han kunde ställa henne upp.

Hej så länge

Vaira

Detta är en rekonstruktion av början av den dramatiska räddningsinsatsen. Den modiga västgötaspetsen vid röda pilen (=jag) beger mig mot det svarta byltet (=den fallna tanten) vid den övre röda pilen. Jag såg till att jag hade min husse i släptåg. För en gång skull kanske han skulle behövas. Hade inte jag kommit, hade kanske tanten varit fallen hela natten. Det är precis inga som går där hon låg. Vägen går till koloniträdgårdar, ungefär.

Idag när jag kom till korsvägen, spanade jag efter fler olyckor. Lyckades jag inte finna det idag också? Jo, det lyckades jag. Den här gången var det dessbättre ingen tant som hade trillat.

Dagens olycka var egentligen två. De bägge soptunnorna nere vid den andra korsningen, ungefär 47 meter från den förra korsningen, hade gett sig ut på egen hand i blåste och trillat omkull. Med tanke på att de hade blåst över stenarna som ska hindra dem att åka iväg, antog min husse och jag att det inte var någon idé att rädda dem. Det blåser ju fortfarande, så de skulle trilla igen.

(76)

Kommentera

 


Annons

Annons

Laddar