Annons

Annons

Jag, den riktiga Biggest Looser

Tidningarna och tv har kryllat av artiklar om överviktiga barn på sistone. Ännu större nyhet har det varit vem som vann Biggest Looser, fastän de har blivit mindre. Den viktigaste nyheten hoppar dock pressen över, som vanligt, den om alla svältande västgötaspetsar.

Det är med yttersta ansträngning som jag orkar hålla ögonlocken öppna. Jag är totalt utmattad. Det är verkligen synd om mig, som du ser. Verkligen synd om.

Det må så vara att det finns feta barn, som borde bli mindre feta. Liksom det finns feta människor (=min husse), som skulle må bra av att tappa ett par kilo.

Men vad är det att skriva om? Det finns en värre katastrof som smyger sig på utan att synliggöras i pressen. Det är det stora problemet med västgötaspetsar i södra Frankrike, som tynar bort på grund av svält.

Annons

Ta bara mig som ett hemskt exempel. Du ser själv på bilderna, att det knappt återstår något av mig. Även om mina revben inte syns tydligt, på grund av min numera matta päls, så syns mina tuggben alldeles tydligt här hemma i presidentpalatset. Jag orkar nämligen inte längre gömma dem, på grund av utmattning.

Sedan jag flyttade hit till Aurignac, har jag förlorat två värdefulla kilon i vikt. Dem hade jag verkligen behövt nu när vintern kommer. Igår var det till exempel bara 26 grader varmt ute. Då behövs det ett litet fettlager för att hålla värmen, men mitt är numera borta. Idag ska det bli ännu värre. Iskylan från de snöklädda Pyrenéernas toppar sveper in i Aurignac och det ska inte bli varmare än 24 grader.

Det är alltså inte nog med att jag är på väg att svälta ihjäl, innan dess kanske kölden kommer att dräpa mig.

Som du förstår så är det jag som är den störste förloraren här. Ska någon intervjuas som Biggest Looser, så är det den svältande Vaira i Aurignac.

Hej så länge

Vaira

Här ser du resterna av en västgötaspets uppslängd på ett tak, säkert 421 meter över havet. Vem som helst kan se, att det inte är sunt att vara så här spinkig. Dessutom tar min husse med mig på långa promenader, där vägen ständigt går uppåt och det alltid blåser motvind. Det tar på krafterna på en svårt undernärd västgötaspets.

Kommer räddningen där borta? Jag spanar efter den fria gentlemannen, som brukar komma från det hållet. Men inte. Inte ens han kan rädda mig. Hur ska jag klara mig?

Det är inte lätt att vara vaken, när man lider av stor näringsbrist. Vad jag skulle behöva var några präktiga köttstycken varje dag, så kanske jag skulle kunna piggna till.

LÄS OCKSÅ

(0)

Kommentera

Annons

Senaste från Hemmets

Annons

Laddar