Annons

Annons

Nu börjar en jobbig tid

Du anar inte hur jobbigt vi har det just nu i Aurignac. Vi lider, så att det inte är lätt att få något vettigt gjort över huvud taget. Fast det är så det kan vara. Så vitt jag kan se det, så är det bara att lida, kämpa och trava vidare på den knaggliga och krokiga stigen genom livet.

Sätt tassen på en sådan här och det känns inte trevligt. Det bara vimlar av bin och elände, så det gäller att se upp när man är på promenad. Usch och tvi!

Vad är det då som är så jobbigt, undrar du säkert? Ja, ta bara det här med den osedvanligt klara luften. Precis när man trodde att man hade sett alla berg som kunde ses från Aurignac, så dök det upp nya ännu längre bort.

Annons

Ännu värre är kanske det här med temperaturen. Tänk dig själv där du travar runt i snöslasket, hur illa det skulle vara om du helt plötsligt skulle vänja dig vid 21 grader efter vinterns kalla vindar. Det blir jobbigt, kan jag intyga.

Det var väl inte så varmt, kanske du säger. Det kan i så fall bero på att du är amerikan och inte lärt dig använda rätt temperaturskala än. 21 riktiga svenska Celsiusgrader är lika med 69 tyska dumskaliga Farneheitgrader.

Tala inte om alla dessa blommande träd vi passerar under våra promenader. Det är körsbär, päron, slån, björnbär och annat. Det är knappt jag känner doften från andra hundar, eftersom blomdoften är så bedövande att till och med min dofthandikappade husse känner den.

– Oh, vad gott plommonträden doftar, undslapp han sig till exempel när vi gick Plommonstigen idag på morgonen. Det var vindstilla, men det var bara 13 grader varmt, så det var uthärdligt så, men blomdoften var bara för mycket för mig. Fast det behövs visst blommor om det ska bli fikon eller plommon till mig senare i sommar.

Nej, det verkar som om sommaren redan var här. Då pratar jag om en svensk sommar, inte en Aurignacsommar.

Som du förstår så har jag inte skrivit det här för att du ska bli avundsjuk på mig, som har satt ner bopålarna i södra Frankrike. Sådan är absolut inte jag!

Hej så länge

Vaira

Jag blir tvungen att borra ner nosen i gräset, för att kunna detektera om det har passerat någon annan hund här. Allt är blommornas fel. I vanliga fall kan jag snabbt och felfritt skanna av ett område på en dm höjd.

Min uppgift är ju också att hålla utkik när vi är ute och går. Jag är ju min husses livvakt, eftersom han inte kan ta tillvara på sig själv. Normalt sett kan jag lita på min synnerligen goda hörsel. Nu däremot måste jag lita på min skarpa syn. Varför? Jo, på marken surrar det bin och humlor och i träden sitter det en massa fåglar och gallskriker.

Ett bevis gott som något att sommaren snart är här, är att de feta vandringssparvarna har kommit tillbaka från vintervistelsen i Övre Volta. Ett kärt återkommande för många rävar och äggtjuvar.

Storgäddan i dammen gömde sig som vanligt bland algerna under näckrosorna, istället för att passa på att sola. Jag tycker nog att den ser lite blek ut och skulle må bra av lite sol. Fast strunt bara i vad jag säger och bli förkyld istället!

Det är stanken från sådana här som förstör den dagliga promenaden på Plommonstigen. Måtte de blomma över snart och bli plommon istället. Då blir det fest istället. Plommon är goda och jag har lov att plocka! Min husse däremot pallar frukten.

(73)

Kommentera

 


Annons

Annons

Laddar