Annons

Annons

På jakt efter stans invånare

Aurignac är en stor stad. En mycket stor stad med en egen president och ett presidentpalats. Här ska det bo inte mindre än 1201 invånare, ungefär. (I Frankrike är invånarantalet alltid ungefär.) Men var finns alla? Under min andra morgonpromenad, så gav jag mig till att jaga och räkna invånare som jag träffade på.

Snart, alldeles snart, hittade jag de första invånarna jag såg idag. De kom traskandes runt hörnet på stenmuren. En stor hund och hans husse. I förebyggande syfta, så attackerade jag hunden. Jag sprang skällandes mot honom, men vände eftersom min husse ropade på mig. Jag blev kopplad.

För att samla bevis på att det verkligen finns invånare, hade jag med mig min husse. Han hade fortfarande på sitt onödigt dyra teleobjektiv på kameran. Det var bra tyckte jag, för då behövde vi inte smyga oss nära de skygga invånarna.

Annons

Vi tog till höger direkt vi kom ut genom dörren. Vi gick alltså min gata, huvudgatan, ända fram till torget. Ibland brukar vi möta de två farbröderna som har varit och köpt morgontidningen La Depeche, men så inte idag. Vid torget svängde vi höger genom huset och ut på plommonstigen. Jag spanade hela tiden. Plötsligt såg jag en stor hund. Jag började skälla och attackerade direkt i förebyggande syfte. Den malliga hunden lät sig intet bekommas av mitt skall, utan han lufsade lugnt vidare liksom hans husse. Min husse hade kopplat mig vid det här laget.

Det var två invånare av 1201.

Då kom jag på en sak: ska man se liv och rörelse i Aurignac, så ska man titta uppåt. Där fladdrar stans gråsparvar, duvorna, omkring. Det finns massor med duvor.

Duvor sitter tätt packade på ett tak. Helt plötsligt flyger de iväg, bara för att pröva sina vingar i morgonsolen. Sedan sätter de sig på samma tak igen, fortfarande packade. Så håller de på hela dagarna. Var och när de äter, det vet jag inte. På uteserveringarna finns ju ingen mat så här års, om man inte äter fimpar förstås.

Det var 114 invånare av 1201.

Fast var resten av invånarna finns, det vet jag inte. Några stycken finns nog häromkring i sina hus, den fallna damen för att nämna någon. Fast alla verkar sitta inomhus och uggla. Kanske en del jobbar eller går i skolan, vad vet jag?

Hoppas det dyker fram några flera när det blir sommar. Det blir det snart, för det är redan vår.

Hej så länge

Vaira

Där går den vansinnigt stora farliga hunden, som jag vågade skälla på. Du ser att han minsann får vara okopplad, till skillnad från en stackars Vaira. Fast jag blev snart av med mitt koppel också, men jag fick inte springa ifatt jättehunden som jag ville. Min husse hämmade mig igen.

Nu ska vi ut och flyga, har duvorna bestämt. Varför det är så kul vet jag inte.

Vart var det nu duvorna skulle flyga? Jo, tillbaka till samma tak igen. Vad vitsen med detta flygande och farande är, begriper jag inte.

Så var det dags för en ny tur. Den här gången övar de svänga åt styrbord. Efter en cirkelflygning ett par hundra meter, så sitter de på taket igen. Samma tak.

Eftersom solen hade gått upp på mina berg, men ingen annan stans, när vi var ute och gick, så lät jag min husse ta en bild. Han ville det så gärna. Bergen syntes ovanligt bra idag också. De där höga ligger i Spanien 3–4 mil iväg.

(58)

Kommentera

 


Annons

Annons

Laddar