Annons

Annons

Skål – och rakt in i dimman

Precis när det var dags för min före-frukost-promenad på Plommonstigen, så tog jag mig ett par rejäla klunkar vatten ur min vattenskål. Med den dimman som var ute, fanns det ju stora chanser att vi skulle gå vilse och man måste vara förberedd. Ni må ha massor med snö, men det är betydligt farligare med dimma.

Du kan ju själv se hur det ser ut bakom mig. I en sådan dimma behövs det en spårkunnig västgötaspets, för att hitta hem till köket och den väntande frukosten.

Vi gick som vanligt ut ur huset. Jag var klädd i min stiliga päls och husse var som vanligt klädd i ett par gamla jeans, en ful regnsäker jacka han köpte i Ängelholm. Naturligtvis hade han på sig sina skor han har haft varje dag sedan vi kom hit i maj.

Annons

– Nu ska vi gå och se på dina berg du upptäckte Vaira. Alltså de bergen som du kallar för Pyrenéerna, sade min husse när han svängde åt fel håll på torget. Ska man gå Plommonstigen, så ska man gå genom ett hus till höger, inte ut på torget till vänster.

Om sanningen ska fram, så var mina numera snöklädda berg inte mycket att se, vilket berodde på att det var massa dimma i vägen. Husse stannade och språkade med sin vän tandläkaren, innan vi alla skyndade vidare. Efter att ha beskådat inget alls, så gick vi tillbaka och in i hålet i väggen. På andra sidan hålet var det också dimma. Det var nu jag förstod att ansvaret vilade helt på mig, om vi skulle lyckas med konststycket att hitta hem igen. Min husse har ju svårt att hitta i solsken utan dimma. Solen började gå upp bakom kullarna. Det skulle inte dröja länge förrän den skulle nå Plommonstigen, för den hade redan börjat lysa på slottet såväl som kyrkan.

Jag kunde dock inte vänta och beundra soluppgången. Hemma i mitt palats väntade min frukost i palatsköket. Är det något som inte kan vänta för länge, så är det min frukost. Och middag. Min husse tyckte att vi skulle ta den längre svängen genom skogen, men där sade jag ifrån. Inga onödiga omvägar före frukost, är regeln som gäller!

Jag navigerade skickligt bland de små gatorna. Vid järnaffären träffade jag en bekant hund, som jag var tvungen att språka med. De båda hussarna språkade också, eftersom de också känner varandra.

Efter en slutspurt på 47 meter, så var vi äntligen hemma. Min mat väntade i köket hade inte förstörts, utan räddade mig i sista sekunden från att svälta ihjäl.

Ja, se det var ett riktigt äventyr, vi var ute på och som dessutom mot alla odds slutade väl.

Hej så länge

Vaira

Detta föreställer mina berg, som jag upptäckte. Då menar jag inte kullen, som ligger där i dimman, för den ligger i min stad Aurignac. Nej, bakom kullen och vid sidan av den, där ligger mina berg, men de syntes inte idag. Har någon stulit Pyrenéerna?

Genom hålet i väggen, ner på Plommonstigen och in i dimman. Det är sådana faror jag utsätter mig för ibland på morgnarna. Ser du hur käckt jag marscherar, trots alla stora risker?

Tittar du åt höger, när du kommit genom huset, ser du att solen lyser upp dimman, som nu har blivit alldeles rödgulaktig. Så kan det te sig på Plommonstigen en tidig morgon strax före jul.

Staden börjar värmas upp av de första solstrålarna, men nere i dalen, där de mörka krafterna råder, ligger dimman kvar. Kommer den någonsin att försvinna?

LÄS OCKSÅ

(65)

Kommentera

Annons

Senaste från Hemmets

Annons

Laddar