Annons

Annons

Storviltsjakt i Midi-Pyrénées

Jag tycker nog att de ben min husse tillhandahåller mig är väldigt ynkliga. Om man inte får, så får man skaffa själv tänkte jag. När jag tänkt färdig, så sjösatte jag ett åtgärdspaket: jag gav mig ut på storviltsjakt!

Här står beredd att utan fruktan ta den förhistoriska grottan i besittning för att jag efter något gnagbart. Skulle det finnas fler ben, som de inte hittade när de grävde ut grottan på 1860-talet? Ja, det var verkligen spännande.

Eftersom jag vet från säkra källor (Le Musée de Préhistoire de Aurignac) att det bara vimlar av mammutar och gamla kvarglömda ben vid den berömda grottan i Aurignac, så beställde jag en promenad dit. Det kunde vara en lämplig tur, efter att ha kört kartonger till sorteringsstationen, tyckte jag. Nu skulle jag minsann fylla på mitt lager av både mat och ben.

Annons

Hur det gick? Ja, jag undersökte grottan noggrant. Eller grottorna. Med dödsförakt begav jag mig in i de vindlande gångerna, som gick säkert 6 meter in i berget. Det var så gott som kolmörkt där inne. Min husse, som sköter kameran, kunde knappt fotografera i det dåliga ljuset.

Fast ljus är inget jag behöver för att hitt ben. Jag använder min känsliga nos. Det var inte bara grottan jag undersökte, utan även omgivningarna. Inte ett spår efter en mammut fann vi. Det enda vi hittade var ett 40 000 år gammalt konstverk i svetsat smide, som stod på grottmänniskornas äng jämte deras gamla landsväg. Konstverket var totalt värdelöst, eftersom det inte var ätbart. Vad ska jag bjuda Charlie på nu?

Besviken fick jag återvända hem till mitt palats, som saknar en fungerande diskmaskin. Något annat som saknas är kokt potatis till IKEAS köttbullar i Toulouse.

Hej så länge

Vaira

Att bege sig in i den högra grottan, kräver minsann mod. Längtan efter ett rejält ben var dock så stor, att jag slängde all fruktan överbord. Ser du mig i mörkret?

Med min känsliga nos genomsöker jag huvudgrottan. Med tanke på hur många ben som fanns här förut, så borde det finnas ett par stycken kvar till mig. Ett mammutben skulle sitta bra!

Att ta sig till grottan är att färdas i brolöst land. Helt utan fruktan korsar jag den brusande forsen, oaktat att jag blir blöt om tassarna. Hungern driver på mig.

Denna helt värdelösa pjäs, har grottmänniskorna lämnat för 40.000 år sedan på sin äng jämte sin väg. Jag förstår dem så väl. Lägga ner så mycket arbete och så går den inte ens att äta, eller gnaga på. Jag sade åt min husse att inte ta med den hem, så han gjorde inte det.

LÄS OCKSÅ

(80)

Kommentera

Annons

Senaste från Hemmets

Annons

Laddar