Annons

Annons

Supermåne över Aurignac

Det är en supermåne över Aurignac, säger de. Den stora supermånedagen doldes himlakroppen av såväl dimma som täta moln. Men igår kväll, kanske den skulle visa sig. Utrustade med den onödigt extradyra kameran och det onödigt dyra teleobjektivet begav vi oss ut i mörkret, för att föreviga vår granne i rymden.

Det var något sådant här som min husse hade tänkt sig. Kyrkan, eller slottet, eller båda och en himla stor måne. Om inte månen visar sig, så kan man leta reda på en gammal måne som lyste över min sjö i Hätte och sedan leka med datorn.

Mörkt var det verkligen. Det kan ha berott på att månskenet fastnade på ovansidan molnen. Men skam den som ger sig. Blickande upp på det svarta hålet som utgjorde himlen, locket, över oss, traskade vi iväg först mot museet, för att leta efter månen. Det enda vi hittade var två damer, som stod och språkade med varandra på franska. Sedan promenerade vi tillbaka och gick Plommonstigen, fortfarande stirrande uppåt. Vi hade då spanat av himlen horisonten runt. Bara svart. Jag passade för övrigt på, när jag ändå var ute.

Annons

Min husse fotograferade kyrkan och slottstornet till ingen nytta. Bara föra att inte kameran skulle ha följt med i onödan, tror jag

Vi tog en sväng senare och spanade, men då syntes inte månen alls. Det var alltså precis som första gången vi var ute.

– Vi får fotografera månen i morgon bitti istället, sade min husse uppmuntrande till mig.

Nu är det morgon bitti. Ute strilar det ett kallt vårregn, men månen lyser fortfarande starkt med sin frånvaro. Sällan har väl världen sett en så misslyckad månfotograf som min husse. Några varulvar såg vi inte heller.

Hej så länge

Vaira

Egentligen såg det ut så här, för igår fanns det ingen måne att uppbringa, utom i fotoarkivet förstås och ovan molnen. Bilden är inte lika stiligt utan måne som med måne. Fast klockan är lika mycket.

Kyrkan sett från torget genom det extradyra teleobjektivet. Inte ens en katt ser man och ännu mindre en måne.

På vägen ner mot museet stod två damer utan måne. Inte ens över dem fanns det någon superlysande himlakropp. Fast det är djärvt av dem att stå nästan mitt i gatan i den täta trafiken.

Om rännstenarna är fyllda av rinnande vatten, så är det inte lönt att ens spana efter någon supermåne. Gör man det, så får man vatten i ansiktet. Det är det inte roligt att få. Det är så det ser ut utanför mitt palats nu.

(65)

Kommentera

 


Annons

Annons

Laddar